Nina

Igår var jag som sagt i stockholm och umgicks med emelie några timmar och pluggade några. Köpte en te för 30 kr ,spillde sedan ut hela på mig själv. Emelies första kommentar var " jag blir i alla fall inte arg" när hon hjälper mig att torka upp. Hon hade några sekunder tidigare deklarerat att hon vill bli lärare och jobba med barn, för hon älskar barn. Det är skönt att veta att ens vänner inte blir arg på en. Vi pratade en massa om framtiden. Båda har någon sorts "kris", om man nu kan kalla det kris. Hon vill arbeta med något annat än vad hon gör idag, jag vill göra något annat än vad jag gör idag.  Jag börjar närma mig målet. Om 1,5 år kan jag ha dubbel examen. Både vara sjuksköterska och beteendevetare med inriktning på folkhälsa. Då kan jag söka mig vart jag vill. Vilken stad jag vill. Jag längtar. Jag har så många drömmar och ideér som jag hoppas bli verkliga i framtiden. I högstadiet var jag otroligt sportig. Hade ganska bra betyg i alla ämnen men alltid det högsta i idrott. Jag valde att gå friskvårdsgymnasiet i falun. När jag sedan gick i gymnasiet ville jag först bli sjukgymnast, sedan friskvårdskonsulent, aerobicledare, för att sedan sedan vilja bli folkhälsovetare. Direkt efter gymnasiet började jag läsa på linköpingsuniversitet till folkhälsovetare. Ville sedan bli sjuksköterska och började på det. Jag blev aerobicinstruktör. Under 10 års tid har jag velat ungefär samma sak. Jobba med människor och hälsa och jag har alltid följt mina drömmar och utbildat mig. Varför kan jag då aldrig vara nöjd med mig sjäv och det jag åstakommit? Varför strävar jag alltid alltid efter något mer? Varför tycker jag att alla andra är så mycket klokare, häftigare och smartare?